Hey I'm in the band
Jag kommer ihåg hur det var i samband med att The Ark hade vunnit Melodifestivalen 2007. Det var himla många diskussioner om hurvida de som hade börjat lyssna på dem efter Melodifestivalen (alltså troligtvis fastnat för The Worrying Kind) var "riktiga" fans eller ej. Flera tyckte att de var inte alls fans och hade nästan inte rätt att kalla sig för det. De som tyckte detta sa att de hade börjat lyssna på Ark långt innan de hade blivit kända för svenska folket och ansåg sig själva som "större" fans.
Jag tyckte, och tycker fortfarande, att folk bryr sig alldeles för mycket om det här med "fans-skalan". Men OM jag nu måste säga när man är ett fan så tycker jag att det kanske är när man inte bara har hört den senaste låten. Inte bara har hört The Worring Kind eller Dance With Somebody. Men det är därmed absolut inte fel att ha upptäckt ett band genom dessa låtar! (Som vissa andra påstår). Sedan kanske man upptäcker äldre låtar och förstår lite vad bandet står för mm. Då tycker jag att man är ett fan. Men jag anser själv att jag är fan i olika skalor (som Moa skrev om). Jag anser att jag är ett stort fan av Mando Diao, medan jag är ett mindre fan av The Hives. Om ni förstår vad jag menar...
Well, jag skulle kunna skriva väldigt mycket mer om det här, men jag tror att jag har fått fram en del i alla fall. Men, liten följdfråga (eller vad man ska säga), nu då: Tycker ni att det är viktigt att träffa artister/band? Gör det någon skillnad för er? Har ni varit med om något möte som har varit extra roligt, eller rent av att det har varit en besvikelse? Vad tycker ni om de s k "hysteriska fansen"? Tell me!
åh, håller med dig, bra skrivet du!
och lite svar på dina frågor hihi: jag blir oftast dödsförälskad i en artist när jag upptäckt hur underbar musiken är, och då vill jag självklart träffa den personen. det betyder sjukt mycket för mig. det är stort liksom, att ha träffat en kändis.
extra roligt måste jag säga official secrets act på putte i parken, eftersom det var dem som kom ner till oss och vi pratade en stund liksom (BRITTISKA JU!!!!), det var sjukt stort och sjukt speciellt, inte typ mando diao på bengans "hej. tack." (dock blev jag ju inte besviken på mando eftersom det enda jag ville var att se björn i ögonen typ, vilket jag fick hoho)
Markus Krunegård på bengans var också sjukt underbart, då vi pratade en stund. Det är ju det som gör det, när det blir mer unikt.
"hysteriska fans" tycker jag innerst inne om. ifall det är äkta "hysteri" så är det bara rätt, ifall det är pålagt för att verka mer "kool" än vad man är, tycker jag det är töntigt och onödigt.
men jag tror att vi behöver visa mer vad vi känner och så, typ som på konserter när vi skriker och gråter och dansar och allt det där, men sen tycker jag att man kan sansa sig ifall man träffar artisten/bandet, så man inte spårar ur och gör en anna-lisa-johan-palm-grej.
så, visa vad man känner är bra, men att kunna behärska sig är nog rätt viktigt:)
faktum är att jag upptäckte the ark efter melodifestivalen (gillade dem innan men inte på samma sätt) och köpte alla skivor och älskade dem, så jag håller verkligen med dig där att man kan upptäcka ett band genom en hit (vilket de flesta faktiskt gör hallå?!?!?!), om det är sent eller tidigt spelar väl mindre roll, bara man vet vad bandet liksom innebär...
Äh det där är ju bara löjligt. Gillar man ett band så gör man. När det gäller det här med hysteriska fans.. Man vet nog själv var gränsen går. Det är ju inte precis så att man ställer sig på en mur och ropar efter ngn i bandet. Hmm...
jag tycker att det är ett STORT + att träffa bandmedlemmarna :) då känns det mer verkligt liksom än att man bara sett dom genom musikvideos och på scen.
Själv är jag ett enormt fan av mando diao och har träffat hela gänget en gång medans jag träffat gustaf två :) helt sjukt vilka känslor man kan få av att bara se dom bara vara och veta att de e just dom som spelar den finaste låten jag hört osv.
När jag träffade Gustaf var jag med på nyheterna, det var när han gav mig en autograf:D
själv är jag ett hysteriskt fan så jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan.. jag trodde ex. aldrig att jag skulle reagera så hårt som jag gjorde den gången jag pratade med dom osv :P
Jag tycker att det gör extrem stor skillnad att träffa sina "idoler" eller ja, vilket band som helst man beundrar. Det tar direkt hela "fanprocessen" till ett nytt stadium. Att ha älskat ett band under en lång tid utan att någonsin träffat dem i verkligheten gör ju bandmedlemmarna nästintill fiktiva, då man kanske bara får höra av dem via deras bloggar eller statusuppdateringar på deras hemsida. Spenderar man mycket tid till att drömma om att någon gång få träffa dem i verkligheten resulterar det 8 av 10 gånger i att bandet i fråga, blir mer än mänskliga för en. Man kan ofta tro att de ska vara världens underbaraste trevligaste och vänligaste människor när man träffar dem första gången (vilket man iofs tycker att de är oavsett vad de säger haha). Att de ska förstå hur man känner för dem när man säger det och att de ska vara så tacksamma och kunna visa det på bästa sätt.
Därför kan första, andra och möjligen tredje gången man träffar dem, ibland en besvikelse för en, när man sedan tänker tillbaka på vilka förväntningar man hade. I teorin i alla fall. För med ett fan är det ofta i början så att så fort du ser din favoritkändis röra på sig, öppna munnen eller ta på sig jackan är det, kanske det största som har hänt någonsin, så man glömmer bort vad de sa och tänker bara på vikten i att man fått ta del av dem - live. Men ju mer man träffar dem, och ju mer tid man får spendera med dem, desto mänskligare blir de, och desto mer tas hela grejen ner på jorden. Men naturligtvis så älskar man dem inte mindre för det. :) Antar att det jag försöker säga är att - Ja, det förändrar allt när man fått träffa sin favoritartist/sitt favoritband.
När jag skrev det här fick jag det att låta som att de flesta artister är fanfientliga (vilket i och för sig kanske är sant) men jag menar naturligtvis inte så. Speciellt utländska artister och små band har lättare för att vara öppna och glada och ta emot en med öppna armar. Som när jag träffade Dirty Pretty Things i Stockholm för nästan ett år sen nu. Och vi hade ståt utanför Debaser i 5 timmar i vinterkylan och väntat på att få träffa dem, och de fixade in oss på sitt soundcheck (det var åldersgräns på konserten -.-) och under soundchecket fick vi välja vilka låtar de skulle spela, och gitarristen Anthony böjde sig ner från scenener och ruffsade min kompis i håret för att hon grät så mycket haha. Och sen fick vi hänga lite med dem, och Carl B frågade "chefen" om vi kunde få stanna på spelningen, men hon sa att det absolut inte gick och han suckade bara och sa "Sorry Ladies... She's the boss."
Det är ett himla fint minne och jag tvivlar nästan på att det skulle kunnat upplevts med ett svenskt band. Samma saker hade nog inte hänt.
När du berättar för ditt favoritband hur mycke dom betyder för dig, tänker de förmodligen "Tss. Det är bara jag. Tänk Beatles, DOM betydde nog något för fansen". De fattar nog inte riktigt att varje fan har "sitt egna Beatles" i en annan artist eller ett annat band.
Och oj så långt det här blev. Kan bero på att jag är ensam hemma och sjuk, för mycket fritid! Lite kul och intressant att skriva av sig i alla fall. Jag gillar den här bloggen, den är himlans trevlig! Och jättefin design också ;) kramis
