Så är det då dags att försöka samla tankarna kring den sista konserten med The Ark. Det är väldigt svårt för jag lever fortfarande i någon slags bubbla, men jag ska försöka att göra mitt bästa.

Jag och min fina vän Emma begav oss till Gröna Lund vid 5 på morgonen och fick nummer 55 och 56. Ganska så fint att det redan hade kommit så många redan då som ville se The Ark. Vi peppade med tidningar, hamburgare och massa te. Efter det grymma inläppet hamnade vi på andra raden i mitten. Det finns inte ord hur glada vi var över det!

Innan konserten började var jag väldigt spänd och det låg en mycket speciell stämning i luften. Det märktes verkligen att det var något speciellt som skulle ske.

Det går nästan inte att beskriva den här konserten. Ola grät efter en låt. Jag kunde inte heller hålla tillbaka tårarna, men de började rinna vid ett kanske inte så självklart tillfälle - Jepsons gitarrsolo. Och jag började tänka på alla små saker jag skulle sakna från konserterna. T ex Olas spark i Clamour for Glamour, Jepsons gitarrsolo och Apocalypse is over. Den har verkligen blivit en av mina favoritlåtar med bandet.

Ola hade så fruktansvärt fina mellansnack. Han pratade om den kraft många har fått från bandet. Men det är inte bandets förtjänst utan den styrkan finns inom alla. De har bara hjälpt till att hitta den och nu är det våran uppgift att behålla denna och föra The Arks budskap vidare.

Jag kommer ihåg att innan Calleth you, cometh I skulle börja så tänkte jag: "det här är sista låten jag hör med The Ark. Någonsin." Det var en ganska konstig känsla. Jag tog verkligen i ända från tårna när Ola sa, precis som han brukar: "ta i allt vad ni har". För sista gången.

Nu är alla konserter med The Ark över, men jag säger som min vän Emmi skriver på sin blogg: detta är bara början. Nu kör vi!