There were sweet memories in the corner of my mind
Jag skulle kunna skriva tusentals ord om The Ark och min relation till dem. Men då kommer jag förmodligen att tråka ut alla så jag väljer att berätta om två minnen och hur de, på sitt sätt, kom att förändra mitt liv lite.
Det var mars och min namnsdag. Min morbror kom och åt tårta med mig och min familj och hade ett paket med sig. I det paketet låg "We are The Ark". Jag kunde knappast dölja min besvikelse. Jag ville ju ha den nya skivan, inte den gamla.
Jag satt på mitt rum senare på kvällen och bestämde mig för att sätta på skivan i alla fall. Jag började med "Bottleneck Barbiturate", mest för att titeln på låten lät spännande. Låten jag hörde var så olik den arken jag hade tänkt mig. Ungefär i den stunden var jag fast. Kanske lite tack vare min morbror.
Det andra minnet är faktiskt från i år, från konserten på Putte i Parken i juli.
Jag kommer faktiskt inte ihåg vilken låt allting hände under. För det här minnet är väldigt kort. Kanske bara tiotals sekunder, men det kändes som en evighet. Hur som helst så stod jag och min vän längst fram, precis framför Jepson. Jag trivs ganska bra där. Det var i den delen av låten, den där jag inte kommer ihåg, som Ola gjorde något roligt så allt fokus var på honom. Jepson spexade i sin tur lite och jag, skrattade och sjöng med. Han tittade på mig och på något sätt kom vi överens om att det där orangea plektrumet som det står "Jepson" borde nog jag ha. Han måttar kastet till mig. Kastar. Och missar!! NEJ! Mitt plektrum. Framför mig står en funktionär som jag försöker signalera åt att mitt plektrum ligger nedanför henne. Hon böjer sig ner och ger mig det. Jag sluter handen om det och tänker aldrig släppa det. Jag tittar på Jepson och ler. Han ler och gör tummen upp. Det gjorde min kväll.
Jag tror att många har svårt att förstå hur några som man inte ens känner kan betyda så pass mycket och hur en liten plastsak faktiskt kan vara så fin. Vissa kommer aldrig förstå och vissa vet precis vad jag menar. Men jag har faktiskt dem att tacka för så mycket, inte minst att jag har lärt känna så många underbara människor tack vare dem. Man har ett gemensamt intresse och som sedan utvecklas till att man blir bästa vänner. Underbart! På fredagen är det sista gången och jag ska ha så himla kul så det finns inte!
---
Det var mars och min namnsdag. Min morbror kom och åt tårta med mig och min familj och hade ett paket med sig. I det paketet låg "We are The Ark". Jag kunde knappast dölja min besvikelse. Jag ville ju ha den nya skivan, inte den gamla.
Jag satt på mitt rum senare på kvällen och bestämde mig för att sätta på skivan i alla fall. Jag började med "Bottleneck Barbiturate", mest för att titeln på låten lät spännande. Låten jag hörde var så olik den arken jag hade tänkt mig. Ungefär i den stunden var jag fast. Kanske lite tack vare min morbror.
---
Det andra minnet är faktiskt från i år, från konserten på Putte i Parken i juli.
Jag kommer faktiskt inte ihåg vilken låt allting hände under. För det här minnet är väldigt kort. Kanske bara tiotals sekunder, men det kändes som en evighet. Hur som helst så stod jag och min vän längst fram, precis framför Jepson. Jag trivs ganska bra där. Det var i den delen av låten, den där jag inte kommer ihåg, som Ola gjorde något roligt så allt fokus var på honom. Jepson spexade i sin tur lite och jag, skrattade och sjöng med. Han tittade på mig och på något sätt kom vi överens om att det där orangea plektrumet som det står "Jepson" borde nog jag ha. Han måttar kastet till mig. Kastar. Och missar!! NEJ! Mitt plektrum. Framför mig står en funktionär som jag försöker signalera åt att mitt plektrum ligger nedanför henne. Hon böjer sig ner och ger mig det. Jag sluter handen om det och tänker aldrig släppa det. Jag tittar på Jepson och ler. Han ler och gör tummen upp. Det gjorde min kväll.
---
Jag tror att många har svårt att förstå hur några som man inte ens känner kan betyda så pass mycket och hur en liten plastsak faktiskt kan vara så fin. Vissa kommer aldrig förstå och vissa vet precis vad jag menar. Men jag har faktiskt dem att tacka för så mycket, inte minst att jag har lärt känna så många underbara människor tack vare dem. Man har ett gemensamt intresse och som sedan utvecklas till att man blir bästa vänner. Underbart! På fredagen är det sista gången och jag ska ha så himla kul så det finns inte!
Kommentarer
Postat av: Ebba
Japp, det ska vi ha. Seeee ya <3
Postat av: Annika
Jag vet preciiis vad du menar <3
Trackback
