Kära läsare, innan jag sätter igång att skriva med glödande tangentbord så tänkte jag introducera mig själv lite kort. Jag blev inbjuden att gästblogga om en spelning jag befann mig på i söndags kväll. Vissa av er läste kanske min förra blogg (stayreal.blogg.se), gjorde ni inte det så missade ni rätt mycket! Amanda heter jag och tänkte bara tala om hur fantastisk konserten var och hur fantastiskt i sig det faktiskt var att Doherty tillslut dök upp. Det var inte bara många som drog en lättnadens suck utan publiken fortsatte att sväva i luften under den en-och en halvtimmes långa show han bjöd på.

Folk skrek ivrigt för att få höra "Fuck Forever", vi njöt tillsammans av den dohertiska glädje-andan och sjöng och hoppade så att golvet skulle kunna rasa ihop. Eller ja, lite dunder och brak blev det faktiskt när ett lite mindre slagsmål bröt ut. Men Pete med sin komik skötte det snyggt och fixade snabbt fram en securityvakt som tog sig ut i publiken och ordnade upp det lilla kaoset. Glädjen verkade stundvis finnas hos Pete, flera gånger skrek publiken av ren eufori. Som när han genant sa "tack så mycket" redan efter första låten och undrade om han hade sagt rätt. Han höll även publiken på nålar genom att ständigt fråga vad vi ville höra och sedan retas lite genom att vänta med låtar.

Om man dock är så stor och älskvärd som Pete och har en hel rock'n'roll historia bakom sig så finns det liksom inga dåliga nummer under en konsert. Han drar igenom den ena Babyshambles-hiten efter den andra och gör publiken vild när han slår igång ackorden till klassiska Libertineslåtar. Bara det att han startade med "Can't stand me now" och sedan följde upp direkt med "What Katie did" gjorde mig helt mållös. Även de otroligt talangfyllda låtarna från Grace/Wasteland gick rakt in i hjärtat. Det var en konsert som värmde hela mig. När vi tillsist fick "Fuck Forever" så var lyckan total. Det gick inte att stå still, hela havet hoppade och flera stycken, även jag, tog av sig hatten och viftade i högan sky! Man kan inte annat än att buga för Doherty när han står framför en.

Jag vet att Aftonbladet och Skånska Dagbladet bara var villiga att ge Pete betyget tre och klankade ner på det gamliga vanliga, att textrader flög ur huvudet på honom, att han var frånvarande och inte riktigt medveten om vad han höll på med. Det kan jag inte tycka är riktigt rättvist. Jag tycker att han såg ovanligt fräsch ut, och om man bortser från de skumma drinkarna han klunkade i sig mellan låtarna så tände han inte ens cigaretter. Ibland märkte man att han sjönk iväg någonstans men bara det faktum att han sluddrade fram lite trevliga mellansnack och i punktlig form tog sig upp på scen i tid och bara var sig själv, den talangfulla rocklegend som vi så många ser i honom, det tyckte jag var helt fantastiskt. Jag vill nog vara lite bättre än Aftonbladet och ge honom en fyra. Jag gick hem och tyckte att det var mer än värt pengarna för biljetten och hoppas på att få se en minst lika prestigefylld show på Arvika i sommar!

AMANDA GUSTAFSSON